Jag vaknade, tänkte nej, drog täcket över huvudet och somnade om. 

 

Jag hatar dessa dagar. Dom som börjar med att man tänker nej istället för ja, dom som får en att hata livet istället för att leta efter äventyr och möjligheter. Varför har man såna dagar? Varför har vissa människor såna dagar oftare än andra? 

och viktigaste frågan av alla - varför får man det när man är i underbara Australien? 

 

Jag befinner mej på andra sidan jordklotet, jag har det så fruktansvärt bra att jag nästan tror att jag drömmer, allt här är så himla underbart och ändå vaknar jag här och var och känner mej ledsen, stressad, rädd och uppgiven. Det borde inte få hända tycker man, men det gör det och jag önsakr att jag kunde styra över det. 

 

Jag önskar att jag kunde säga - Bella, ryck upp dej, du är på ditt livs största äventyr. Gå ut och kicka livet i arslet. Men nej, jag drar täcket över huvudet och tänker, det kommer en ny dag imorgon, låt oss bara få denna dag överstökad och så gör vi ett nytt försök imorgon.

 

Jag tror i och försej inte att det är något fel med att tänka så - att acceptera att den här dagen är helt enkelt inte min dag och det är okej, det är okej att ligga här och tycka synd om mej själv - det är okej att acceptera att man kan må dåligt oavsett vart på planeten man befinner sej.

 

Jag vill inte må dåligt, jag vill inte känna stressen, pressen, ilskan, sorgen, uppgivenheten och allt det andra som bara sköljer över mej vissa morgnar. Men jag kan inte rå för det. Jag bara måste acceptera det och så är det med det. 7 maj var en sån dag. Jag låg i sängen, tittade vidare på NM så gott det gick, drog täcket över huvudet och önskade att dagen bara skulle ta slut. 

 

Tillslut gjorde den det