Hade Oslo
Så. Som ni vet är jag tillbaka i Stockholm och den här gången åker jag inte tillbaka till Oslo. Ni vet ju också att jag är på G till Australien så .
Men det verkar som att jag inte kommer åka tillbaka något till Oslo efter att jag är tillbaka från Australien så det känns så konstigt.
Jag har ju haft min lägenhet i Oslo så det är där jag har varit mest dom senaste 3,5 åren. Även om det har varit sååå svårt att lixom bli hemma i Oslo så känns det faktiskt riktigt tråkigt att lämna stan.
Jag tänkte att ni skulle få veta en del av min story. Det finns gott om folk som är sugna på att flytta till Oslo så tänkte att det kunde vara kul att veta lite.
Bild tagen 5 okotber 2013 när vi precis hade hittat till Oslo sentrum
Jag kom till Oslo 3 oktober 2013 med en gigantisk packning och ingenstans att ta vägen. Vi hade kollat lite boenden innan vi åkte men alla boenden gick på en gång så varje gång vi trodde att vi hade fixat det gick det plötsligt till någon annan.
Kvällen innan vi skulle åka åkte jag plötsligt in på sjukan och vi spenderade en del av natten på akuten och då hade vi inte tid och möjlighet till att fixa ett boende så när vi satt på tåget dagen efter hade vi fortfarande ingen aning om vart vi skulle ta vägen när vi väl kom fram.
Som tur var lyckades vi fixa ett boende när vi närmade oss Oslo. Det är väldigt bra att vara med på olika forum på Facebook, då kan man få hjälp av svenskar som är på plats och även få en hel del andra tips och trix.
Vi hamnade i ett kollektiv där det bodde 5 killar när vi kom. Det var både kul och slitsamt att bo tillsammans med random folk sådär men det gick ändå ganska bra. Sen behövde vi något att leva av och en anledning att lämna lägenheten så vi började söka jobb. Till en början såg det hopplöst ut men i början av november fick jag jobb som bartender på en restaurang / nattklubb.
I stort sett samtidigt som jag fick jobbet kom min mamma över med min lilla Tarzan.
Livet flöt väl lixom på. Oslo är en mysig stad med massa shopping och det går fort att ta sej runt. Om man kommer från Stockholm är man ganska chockad över hur fort allt går.
I början av 2014 hade jag tröttnat på mitt jobb som bartender och bestämde mej för att det var dags för något helt annat. Det var såklart drygt att söka jobb och dessutom var det svårt att få något just då så jag åkte till Stockholm och kirrade ett truckkort för att öka mina chanser. Det tog bara 2 dagar och var billigt så jag tyckte att det var en snabb lösning.
I april fick jag dock plötsligt jobb som teamleader på en kantina så truckkortet kom aldrig till användning. Men det är fortfarande kul att rycka upp det ur plånkan på hemmafester.
Genom mitt nya jobb fick jag även en del kompisar. På restaurangen där jag hade jobbat innan gick jag egentligen inge vidare ihop med någon så det var kul att äntligen lära känna några riktigt härliga tjejer. Och jäklar vad kul jag hade ett tag. Sommaren blev så kul och det var väl någonstans där som jag faktiskt började känna mej lite som hemma. Dessutom hittade vi en extremt nice lägenhet centralit i Oslo så vi flyttade från kollektivet, där vi då bott i ca 8 månader, och flyttade till en egen lya.
Vi åkte på tågluff och en vän från Stockholm kom och hälsade på och vi njöt av solen på Aker brygge. Asså sommaren 2014 var nice på så många sätt - min brännskada
Aker brygge juli 2014
Året gled vidare och jag levde väl mitt liv mer eller mindre likadant som jag hade gjort om jag bodde kvar i Stockholm.
Den största skillnaden var väl egentligen att det är så mycket lättare att få ett bra jobb i Oslo jämfört med Stockholm. Jag var lixom leader med massa ansvar över både personal , leveranser och beställningar och en massa annat. I Stockholm hade man behövt jobba upp sej till det men jag fick det rakt av. Det är en grej jag verkligen gillar med Oslo - allt är lite lättare.
I slutet av 2014 åkte jag till Spanien med familjen för att fira min mammas födelsedag och när jag kom hem igen började jag på poledance. Det öppnade också en dörr till att få fler vänner och även om det tog ett tag innan det tog fart så har jag verkligen fått riktigt härliga vänner under min tid på studion. Det var verkligen inget jag hade räknat med när jag började där. Men jag är så glad för alla härliga människor jag mött där.
Allt började med att en kompis råkade nämna att vår gemenasamma vän hade en bucketlist där en av grejerna var att prova på poledancing och han ville att hon skulle hänga med. Jag råkade egentligen bara stå precis bredvid när hon sa det men jag kände på en gång att jag ville haka på för jag har själv velat prova det sen jag gick i gymnaiset.
Så vi provade och efter det blev jag medlem.
Sen var det en period där det var så galet mycket att göra på jobbet så jag kom knappt iväg till träningen. Jag fick till det max en gång i veckan men oftast inte ens det.
Från poledancestudion en av de första gångerna jag var där
Det tog inte lång tid egentligen förrän jag började fucka ur på jobbet. Jag hade egentligen jobbat för mycket i flera månader men någonstans runt februari blev det för mycket för mej och jag räknade på att jag började närma mej 240 timmar nästan varje månad så jag ringde tillslut till pappa och bara skrek.
Efter det kom vi fram till att vi behövde en lösning. Jag behövde göra något annat.
Så i mars 2015 gick jag ner på deltid och jobbade på en annan kantina istället och pendlade fram och tillbaka till Stockholm för att utbilda mej till Kost - och träningskonsult.
Den tiden var helt sjuk. När jag inte var på plugget i Stockholm var jag på jobbet i Oslo. Jag vill inte ens veta hur många tågresor jag gjorde under den tiden.
Så fort jag var färdig med utbildningen sa jag upp mej och stack till USA en månad. Jag har nog aldrig mått så bra som när jag slutade på det där jobbet.
Efter USA började jag jobba för en av Nordens största kedjor och efter det har jag bara mått bättre och bättre.
Syftet med den här historian är självklart att få folk att våga säga nej till sånt som får en att må skit och våga battla på att man faktiskt kan få det bättre bara man krigar lite.
Och OM det blev bättre. Nytt jobb och dessutom flyttade vi till en större lägenhet, fortfarande mitt i Oslo. Det var en tuff uppstartningsperiod på nya jobbet men som tur var lutade jag tillbaka på det gamla jobbet när dom verkligen behövde hjälp någon gång ibland.
När det började gå bättre för mej så la jag ner det gamla jobbet i stort sett helt och satsade bara på mej själv och att jag skulle må bra.
Som ni säkert förstått nu så handlar livet i Oslo mycket om jobb. Det ä ganska svårt att på riktigt komma in i samhället. Vi drar oss gärna till andra svenskar och det är lixom dom blir våra vänner, tills dom eller man själv åker hem igen.
Träffar man en norsk partner eller börjar plugga eller börjar jobba på ett jobb där det finns norrmän har man större chans att lära känna norrmän och då komma in mer i samhället. Men det jag har beskrivit nu är ett väldigt typiskt liv för en svensk i Oslo.
Man jobbar på ett skitjobb, har sina svenska vänner och sitt kollektiv eller egna lilla lägenhet.
Jag var inte nöjd så jag fixade ett bättre jobb, en stor lägenhet och träffade massa olika typer av människor via nya jobbet och även poledancen.
Dock var livet ganska enformigt och under 2016 blev det nästan ännu mer enformigt. Jobb, poledance, gym och that's it. Det var någonstans där som planen på att dra vidare föddes.
Och när det väl var på tapeten var det plötsligt inte längre värt att umgås med folk. Jag visste att jag snart skulle behöva säga hej då till alla så jag ville inte komma för nära.
Istället pushade jag folk bort från mej för att slippa dom smärtsamma avskeden.
från och med april 2016 och framåt ställde jag in mej mer och mer på att dra. Hösten 2016 blev det i stort sett spikat att vi skulle vidare till Australien och under vintern började vi planera allt ordentligt. I början av 2017 sa jag upp mej från jobb och från poledancen, vi fixade iväg lägenheten , bokade biljetter till Australien och allt annat som skulle fixas. Det var så himla jobbigt att säga upp allting och lämna. Framför allt alla människor jag träffat på polen och även dom som jag haft längst på jobbet. Det var så mycket tårar och kramar och kärlek på facebook och folk som sa hur tråkigt det var att jag skulle lämna. Jag hatar det, det är så himla jobbigt så jag försökter göra det snabbt och så smärtlätt som möjligt . Sista veckan tog jag till att säga hej då till alla. 1 april 2017 lämnade vi Oslo och det känns så skumt att man har bott där i 3,5 år, träffat och lärt känna massa folk, haft massa jobb och lägenheter och så vidare och nu är det endast ett minne.
Supernyttigt att bo utomlands i alla fall en period tror jag. Bodde i England och Danmark i sammanlagt 11 år innan jag flyttade hem igen i vintras och allt bra och dåligt har man ju lärt sig något av. Det låter spännande med Australien och säkert något helt annat jämfört med Oslo som ju fortfarande är väldigt skandinaviskt.
URL: http://malingisela.blogg.se